Snorpan har fått en liten spegel att titta i när hon äter. Detta bland annat för att lära henne att själv känna när det är dags att ta ett tag med servetten.

  

Jag var lite tveksam inför att prova ”spegelpedagogiken” och befarade att det skulle bli utpekande för Snorpan, men spegeln har blivit populär.

  

Snorpan tycker att den är rolig och håller sig ren och snygg runt munnen med lagom frenesi. Spiggen tycker om att se hur maten kommer in i munnen så spegeln har gjort att han äter lite mer, vilket är bra, för Spiggen skulle lika gärna kunna kallas Spinken.

  

Varje specialåtgärd för Snorpan som obemärkt tar sig in bland vardagsrutinerna är en lättnad. Allra bäst fungerar det om Spiggen också är intresserad, t.ex som med spegeln. Att ljuda, läsa och skriva bokstäver är andra exempel på träning som vi kan ge Snorpan på ett enkelt sätt genom att ta med Spiggen istället för att skapa en enskild, mer kravfylld situation för henne.

  

Att det är enkelt att få till träningen i vardagen är en förutsättning för att det ska bli av. Det måste gå snabbt att komma igång, det gäller att utgå ifrån barnens intresse för ögonblicket och då är det oftast bråttom.

 

I helgen var vi på äventyr. Min goda vän T har valt att bosätta sig i Jokkmokk. Hon har dessutom två stora hundar och är en hejare på att ta en med ut i naturen.

  

Tolv mils återvändsgränd i T:s kombi, så var vi i Kvikkjokk med endast 17 invånare. Gör du en cirkel med fem mils radie runt Kvikkjokk så bor där mindre än 100 personer. Där kunde man tro att det rådde lugn och ro, och visst – ingen täckning på mobilen och inget malande storstads brus – men väl ljudet av vår motorbåt och tre kilometer fors i Lilla Lule Älv. Det dånade på rätt så bra.

  

Snorpan och Spiggen hade huvudet på skaft hela helgen, höll humöret uppe och gav nyfikna blickar och frågor. Att sova på tåget var mysigt och att träffa hundarna var spännande. Men båtturen i Lule Älvens meanderlopp var ändå höjdpunkten för vi såg fem älgar på några timmar. Ätande älgar, springande älgar, simmande älgar och inte minst en älg som badade och plaskade som en tok enbart för sitt höga nöjes skull.

  

Barnens resumé av resan är ganska kort: Vi åkte tåg, vi åkte båt, vi träffade hundar, vi såg FEM älgar och vi såg en massa älgbajs.

Det var skönt att låta vardagsstressen rinna av, att lyckas med konsten att vara riktigt närvarande i stunden och att få träffa en kär gammal vän. Och en stor del av behållningen för mig och Pappa P ligger i framtiden, i vissheten om att det går alldeles utmärkt att ta med barnen på riktiga äventyr. Nästa år kanske vi tar tåget 110 mil söder ut istället.