Sommaren visar sig som jag vill ha den: Alla dörrar öppna, en ljummen vind genom huset stryker mina bara ben. Kvällssol på mig på altanen. Allt mest bara flyter – tiden, jag och alla måsten. Jag vill bara vara ute … 

… och kan inte låta bli att undra vilka ni är, som trots sommarens ljuvlighet, sitter vid era datorer och läser det jag skriver. Jag blir nyfiken. Ni var 69 stycken igår. Vilka är ni egentligen, någon som vågar ge sig till känna?

Snorpan har lärt sig att skilja på höger och vänster hand. Om och om igen har vi funderat på hur hon ska förstå. Rumsliga begrepp är svåra för henne och vår fantasi har bara sträckt sig till att be om höger hand och vänster hand och likadant med fötterna när vi har hjälpt henne klä på sig. Så – plötsligt sitter det bara! 

Spiggen är rätt så oregerlig just nu. Otroligt mycket spring i benen. Lika mycket kli i tungan, den lille killen pratar h e l a  t i d e n. Igår efter middagen klev han ner från sin stol, stegade iväg mot toaletten för att tvätta mun och händer. Över axeln slängde han kommentaren: 

”Det var kul att ses!” 

Det tycker jag också, Spiggen.

Jag var bara tre, fyra år när jag var djupt förälskad för första gången, och det var hemligt, för min ett år äldre bästa kompis hade första tjing på F. Så officiellt så ”gillade” jag K.

Igår på förskolan fick jag bevittna en situation, som kanske, handlade om kärlek.Vi skulle gå hem och lille H, som är jämnårig med Snorpan och satt i en stor grop i sandlådan ropade:

   ”Hejdå Snorpan!”

   ”Hejdå H!”

H fortsatte att titta på Snorpan. Snorpan tittade på H. Så rusade han upp samtidigt som Snorpan bredde ut sina armar.

   ”Jag vill ha en kraaam!” sa H.

Så kramades de och Snorpan tryckte en puss på hans kind.

   ”Jag fick en puss!”

De små fortsatte att hålla om varandra och såg strålande lyckliga ut.

Kanske handlade den fina kramen bara om ett vanligt ”tycka om” men är det något jag skulle sörja för Snorpans skull, så är det om hon aldrig någonsin får bli förälskad. Men, egentligen, varför skulle hon inte få det?

En läkare sa till oss när Snorpan var nyfödd att ”Om man måste förmana ett vanligt barn fem gånger, så kommer ni kanske att behöva säga till Snorpan hundra gånger”.

  

På ett sätt hade han rätt: Snorpan göra ofta samma bus om och om igen. Numera är hon ganska lätt att förutse. Hon antingen ritar på något olämpligt ställe, häller ut mjöl och salt i härliga högar eller vräker ut saker ur lådor av olika slag. Är man i närheten hinner man oftast styra upp (men inte alltid, se den söta prinsessan ritad med överstrykningspenna över Spiggens säng).

  

Spiggen däremot, honom går det att resonera med, och få att förstå att vissa saker gör man verkligen inte. Problemet är att han ser oändligt antal nya, potentiella bus. Han stångar sin lilla varelse mot världens alla busmöjligheter, han provar allt.

Igår var det ägg. Många ägg. Tillsammans med sin bästa kompis M kastade han ungefär 25 råa ägg kors och tvärs i M:s rum medan vi föräldrar glatt konstaterade att pojkarna skrattade så väldigt gott ihop ... Ni kan nog tänka er hur det såg ut...

De senaste månaderna har varit intensiva. Som för alla småbarnsfamiljer. Många stunder har jag känt mig rik och priviligerad över all kärlek och alla erfarenheter livet fört med sig. Lika ofta stressad över att tillvaron inte rymmer allt jag vill hinna göra.

  

Mina tankar har av och till snurrat framåt i tiden, fram till Snorpans skolstart. Det börjar bli dags att planera för den och att ta ett antal nya kontakter för att allt ska gå bra. Det är mer än ett år kvar, men det är mycket som måste klaffa, så vi borde sätta skolbollen i rullning.

  

Jag erkänner att det har känts lite tungt. Det hade varit enklare om Snorpan hade varit ett vanligt barn. Det är sällan jag tänker så, men den här våren har det hänt att jag har funderat och önskat mig att slippa det extra arbete det innebär att röja väg för Snorpans framtid.

  

Merarbete eller inte, just idag har jag drabbats av en intensiv, skön tacksamhet över att Snorpan är precis den lilla människa hon är. Jag känner så starkt att jag inte vill ha henne på något annat sätt än sådan hon är. Det är märkligt hur hon som är källan till de extra göromålen också är den som genererar inspiration och kraft att orka lite till.

Merarbetet – ja det är helt enkelt bara att göra det.

 

Snorpan har fått en liten spegel att titta i när hon äter. Detta bland annat för att lära henne att själv känna när det är dags att ta ett tag med servetten.

  

Jag var lite tveksam inför att prova ”spegelpedagogiken” och befarade att det skulle bli utpekande för Snorpan, men spegeln har blivit populär.

  

Snorpan tycker att den är rolig och håller sig ren och snygg runt munnen med lagom frenesi. Spiggen tycker om att se hur maten kommer in i munnen så spegeln har gjort att han äter lite mer, vilket är bra, för Spiggen skulle lika gärna kunna kallas Spinken.

  

Varje specialåtgärd för Snorpan som obemärkt tar sig in bland vardagsrutinerna är en lättnad. Allra bäst fungerar det om Spiggen också är intresserad, t.ex som med spegeln. Att ljuda, läsa och skriva bokstäver är andra exempel på träning som vi kan ge Snorpan på ett enkelt sätt genom att ta med Spiggen istället för att skapa en enskild, mer kravfylld situation för henne.

  

Att det är enkelt att få till träningen i vardagen är en förutsättning för att det ska bli av. Det måste gå snabbt att komma igång, det gäller att utgå ifrån barnens intresse för ögonblicket och då är det oftast bråttom.

 

I helgen var vi på äventyr. Min goda vän T har valt att bosätta sig i Jokkmokk. Hon har dessutom två stora hundar och är en hejare på att ta en med ut i naturen.

  

Tolv mils återvändsgränd i T:s kombi, så var vi i Kvikkjokk med endast 17 invånare. Gör du en cirkel med fem mils radie runt Kvikkjokk så bor där mindre än 100 personer. Där kunde man tro att det rådde lugn och ro, och visst – ingen täckning på mobilen och inget malande storstads brus – men väl ljudet av vår motorbåt och tre kilometer fors i Lilla Lule Älv. Det dånade på rätt så bra.

  

Snorpan och Spiggen hade huvudet på skaft hela helgen, höll humöret uppe och gav nyfikna blickar och frågor. Att sova på tåget var mysigt och att träffa hundarna var spännande. Men båtturen i Lule Älvens meanderlopp var ändå höjdpunkten för vi såg fem älgar på några timmar. Ätande älgar, springande älgar, simmande älgar och inte minst en älg som badade och plaskade som en tok enbart för sitt höga nöjes skull.

  

Barnens resumé av resan är ganska kort: Vi åkte tåg, vi åkte båt, vi träffade hundar, vi såg FEM älgar och vi såg en massa älgbajs.

Det var skönt att låta vardagsstressen rinna av, att lyckas med konsten att vara riktigt närvarande i stunden och att få träffa en kär gammal vän. Och en stor del av behållningen för mig och Pappa P ligger i framtiden, i vissheten om att det går alldeles utmärkt att ta med barnen på riktiga äventyr. Nästa år kanske vi tar tåget 110 mil söder ut istället.