Snorpan och Spiggen har nyligen provat på att åka skridskor några gånger. Andra gången hade Spiggen det plötsligt bara i sig och skrinnade på. För Snorpan går det inte lika lätt.

Spiggen har varit överlycklig över att han är så ”duktig” och gärna påpekat att han är bättre på skridskor än Snorpan.

Så där håller syskon på. De tävlar och tycker om att vara bäst. Så måste Spiggen också få tävla trots att hans syster råkar har Downs syndrom och helt andra förutsättningar än han själv. Men detta är en mycket halkig balansgång för oss föräldrar.

Följande dialog har utspelat sig mellan Mamma L och Spiggen:

”Det är ju roligt att du är så duktig på att åka skridskor…”

”Ja, jag är jätteduktig, jag kan det nu.”

”Ja, men för Snorpan är det mycket svårare, och vet du, det beror ju på det där att hon har Downs syndrom.”

”Vad är Downs syndrom?”

”Det är som en skada som gör att det blir svårare att lära sig saker.”

”Men var sitter det?”

”Egentligen i hela kroppen…”

”Sitter det här?” Spiggen lägger händerna på sitt huvud.

”Ja, det kan man säga att det gör.”

”Men nu är det min tur att ha Downs syndrom.”

”Men Spiggen, Downs syndrom gör att det blir svårt att lära sig saker så du kan vara glad att du inte har det.”

”Men jag vill ha det.”

Det är skönt att kunna börja prata mer ingående med Spiggen om detta med Downs syndrom, men han ser det fortfarande som något mycket exklusivt och fint. Gott så, så länge han dyrkar sin syster, men det känns viktigt att vi förklarar för honom så att ingen annan hinner före och gör det på ett sätt som gör honom ledsen.