Det är inte allt för länge sedan jag skrev här att Spiggen och Snorpan var så jämspelta att det kändes som att ha tvillingar. Det var en härlig tid som jag hade så många funderingar inför… Skulle jag ens märka när det inträffade? 

Jo, jag märkte och njöt. Att ha två barn som ville ungefär samma sak och som klarade vardagsaktiviteter ungefär lika bra var praktiskt och de lekte väldigt bra tillsammans. 

Sedan dess har Spiggen utvecklats i ett rasande tempo. Han pratar och kommunicerar nästan oavbrutet och är duktig på att formulera fullständiga meningar. Snabb är han också, och det sätter oss i en lite knivig sits när det gäller att stimulera Snorpans tal. Spiggen vill gärna vara duktig och berättar stolt det vi vill locka henne att säga. 

Tur är att vi har C, Snorpans specialpedagog. C säger att Spiggen också måste få vara lite duktig. Så klart har hon rätt! Kanske kan vi bida vår tid och låta Spiggen vara duktig och ”hjälpa” Snorpan under en period. Låta honom be om mer ketchup i hennes ställe, låta honom berätta att ”Mamma, Snorpan vill måla!”.  

Snorpan och Spiggen leker fortfarande lika bra tillsammans och vi upplever inte att Spiggen är mer dominant, dem två emellan, än han varit tidigare. Förhoppningsvis kan hans pratglädje smitta av sig på hennes tal på ett annat sätt än mina och Pappa P:s pedagogiska förehavanden. 

Spiggen är, förstås, i mina ögon, alldeles charmerande, men jag är inte odelat förtjust i hans humör och allt han säger. Idag fångade han badrumsdörren precis innan jag han få igen den. Han stack in näsan, blängde på mig och sa: ”Du är inte snygg!”. Vad svarar man på det?