Snorpans badgrupp är slut för den här terminen. Aldrig är hon så bångstyrig som just i vattnet. Hon förvandlas från en typiskt tjejig tjej som leker relationslekar och sjunger söta sånger till en bullrig, urstark och mycket bestämd dam.

Hon knuffar alltid i mig, det första hon gör, varje gång och det är helt ok. Men när hon sedan oavlåtligen häver sig över bassängkanten och klättrar upp bara för att sedan få kasta sig i igen då blir jag lite trött. Hon skulle ju kunna träna lite på att simma ”bröstsim” på groddynan (liten flytplatta i form av groda), simma ryggsim eller på att doppa huvudet med stängd mun…

…men nej, Snorpan vill bara hoppa, sedan hosta upp enorma mängder vatten, klättra upp och hoppa igen.

Men så hände något. Ibland blir man förvånad. Plötsligt, under sista badtillfället, simmade Snorpan flera längder bröstsim på groddynan och hade förstått det där med benspark. Överraskande, strax därefter, knep hon ihop munnen till ett streck och drog ner ansiktet under vattnet ända upp till ögonen.

Det jag tjatat mig blå om, helt förgäves, i åtta veckor satt som en smäck den nionde. På köpet har Snorpan, genom sin egen envishet och sitt klättrande, blivit väldigt mycket starkare. Det har Spiggen fått erfara.