När Snorpan var en liten bebis kom en äldre man fram och tittade ner i vagnen:

”Och här har vi en blivande skattebetalare, ser jag…”

Jag sa något neutralt och skyndade mig därifrån.

Det var självklart för mig att Snorpan aldrig skulle bli någon skattebetalare, utan tvärtom, en bidragstagare. Nu är jag inte så övertygad längre.

Jag ser fler och fler exempel på personer med Downs syndrom som klarar att gå i vanlig skola och som har vanliga jobb. Det säger mig att det egentligen inte finns några färdiga hjulspår att slira in i. Snorpans framtid är alldeles öppen, möjligheterna oändliga.

Så,… här kanske kommer en skattebetalare trots allt.

Det är både hoppfullt och känns lite ostadigt under mammafötterna – måtte inte jag begränsa Snorpan genom att underskatta henne.