Uhuuu! M-a-a-a-mma! Mappa! Pappa! Jag slooog mig. Uhuuuu!

Ja, så där har det låtit hemma hos oss många gånger i sommar. Det är bara att konstatera att när barnen har hunnit bli 6 och 4 så bevakar man inte vartenda steg längre. Då händer det att de slår sig – eller varandra.

Att få tröst när man är ledsen är något av det finaste som finns. Och ynnesten att få ge tröst tillfaller ofta mig som mamma, men så, för några dagar sedan hörde jag från rummet intill:

”Aaaaj! Spiggen, jag slog mig!”

”Slog du dig Snorpan?”

”Jaaa…”

”Var slog du dig, var gör det ont Snorpan?”

”Här!”

”Ska jag blåsa.”

”Jaaa.”

”Är det bättre nu?”

”Ja.”

Det var fint att få bevittna hur Spiggen, vår fyraårstrotsige minsting, fick vara viktig, duktig och ömsint. Och det värmde hjärtat att Snorpan så naturligt vände sig till sin lillebror för att få tröst.