En ofta närvarande tanke inför framtiden är: Hur ska det gå för Snorpan? Kommer hon att ha några kompisar?

För det är ju så viktigt att ha ett socialt nätverk, att vara omtyckt av och viktig för någon, att ha någon att tycka om.

Snorpan har en grundmurad självkänsla. Hon är väldigt förtjust i sig själv och också omtyckt av de andra barnen på förskolan, men Mamma L oroar sig ändå.

Ett antal gånger har jag upplevt att det mitt i oron har hänt något som värmt modershjärtat alldeles extra. Precis före sommarlovet satt Snorpan för sig själv i slänten på förskolan och filosoferade. Avdelningskompisen J kom och satte sig bredvid.

Snorpan: ”Bort med dig?”

J försökte med att lägga armen om Snorpan.

Snorpan: ”Vill inte!”

En pedagog gav råd till J att sätta sig en bit ifrån, vilket han gjorde.

Snorpan trumpet: ”Älskar dig J!”

Resten av den dagen blev Snorpan flitigt uppvaktad av J. Det gör mig varm inombords att Snorpan kan uttrycka en sådan stark känsla och göra en kompis glad. Det gläder mig förstås också att kompisarna tycker om Snorpan och att de inte fäster sig alls vid att hon är annorlunda utan istället självklart hjälper till och tar hänsyn. Vi stora, duktiga vuxna har en hel del att lära av barnen.