Mina tankar spinner fortfarande runt artikeln på aftonbladet.se som jag kommenterade igår.

Idag tänker jag att det verkar minst lika konstigt att aktivt önska sig ett barn med Downs syndrom, som att absolut inte kunna tänka sig ett barn som på något sätt avviker från den gängse normen (hur nu den ser ut, men ni förstår nog vad jag menar ...)

Jag sa en gång vid en middag med vännerna M och H att "Vi tycker i alla fall att vi har fått en väldigt märkvärdig unge!".

H:s replik: "Men det tycker nog alla om sina barn."

Jag insåg i och med det samtalet, att det varken är trots att Snorpan har Downs syndrom eller tack vare att hon har Downs som jag tycker att hon är så märkvärdig. Det är för att hon är just mitt barn. Punkt.

Spiggen är också en väldigt märkvärdig unge, förstås, för han är också min. På startbilden i min mobiltelefon kramar han en högst ovillig Snorpa hårt, hårt med en kärlek som gör att jag vill näsmysa honom varje gång jag ser bilden. Ofta.