Jag har alltid varit intresserad av att skriva men har saknat strategi, handling och uthållighet. Då blir det inte så mycket skrivet. Tidigare slutade alla försök med att handlingen var avhandlad efter ungefär tre sidor, eller med att den drunknade i hav av adjektiv och övertydliga beskrivningar.

  

När Snorpan kom löste sig ett av mina elementära problem: Handlingen – det kunde helt enkelt handla om henne.

  

När sedan Spiggen föddes, gick jag en skrivarkurs för föräldralediga och började nosa på det där med litterär strategi … jag har fortsatt att nosa genom att gå en heltids distanskurs under ett år och sidantalet har för länge sedan passerat tre.

  

Uthålligheten däremot, har gått på grund igen efter kurserna, trots att jag älskar det. Jag är helt beroende av deadlines för att det ska bli något skrivet. Det vill säga tills nu har jag varit grundstött, men några kollegor har räddat mig från min kobbe. De skriver också, och imorgon kväll ska vi träffas och dricka vin och vara litterära. Snobbigt värre!

  Jag ser som ni anar mycket fram emot imorgon kväll, och Snorpan är ju faktiskt den som har förlöst hela mitt skrivande genom att komma till vår familj och krydda till den.