När jag gick skrivarkurs för ett tag sedan så insåg jag att det är väldigt svårt att gå in i ett barns perspektiv. Hur jag än försökte, så kunde jag bara utgå ifrån mig själv i det jag skrev, så barnboksförfattare kommer jag aldrig att bli.

Däremot funderar jag ofta på hur mina egna barn ser på olika situationer i livet. Framför allt de gånger de träffar på en företeelse för första gången.

Det är svårt att bortse från sin förförståelse som vuxen, att skala bort allt vi inte alltid har vetat, och se på saker som om de kom för oss för första gången.

Sen är ju jag förstås en sån där lillgammal tant som aldrig har trott på tomten och alltid har vetat hur barn blir till, så det där med ”ett barns perspektiv” är kört för mig sedan länge…

 Ofta när jag får uppleva ett specifikt ögonblick beskrivet av ett av mina barn, häpnar jag och känner mig ganska dum för att jag inte bättre kan sätta mig in i hur de tänker:  

Här om dagen hade Spiggens fröken, Christina, sovmorgon. När hon kom till avdelningen, Haren, ropade Spiggen glatt:”Hej Christina! Kommer du hem nu?”