Snorpan är vårt första barn. Det upplevde jag som en välsignelse i början, för det fanns inget annat litet barn där hemma som var beroende av att jag höll ihop och betedde mig begripligt.

De första dygnen: Jag grät, slöt mig i ångest och begränsade kontakten med omvärlden. Det fanns utrymme för mig att göra det, att ta hela fallet på en gång: Pang!

Mörkt, hårt och kallt kändes allt som rörde framtiden. Men sakta märkte jag att jag kunde ta stöd mot det hårda och kliva några steg framåt. Det verkade inte finnas några fler hål i närheten att falla ner i.

När det var dags för oss att åka hem från sjukhuset och bli en familj på egna vingliga ben så hade vi repat oss rätt bra. Kanske för att personalen på neonatalavdelingen inte ryggade för våra förbjudna känslor. Kanske för att de inte var rädda och på så sätt hjälpte oss att gå ur rädslan.

Det började närma sig den dag, då Snorpan skulle bli storasyster och tankevågorna gick  höga inom mig igen. Skulle jag möjligen gå in i en ny sorgeperiod över att hon var annorlunda, när det fanns ett nytt, alldeles vanligt barn att jämföra henne med? Skulle känslor komma upp till ytan som jag inte visste att jag hade gömt någonstans?

Nog kände jag på bb-hotellet efter en okomlicerad förlossning att "Det var så här det skulle vara." och visst jämförde jag det jag mindes av Snorpans babytid med Spiggen, men det blev aldrig sorgligt.

Det är fortfarande inte sorgligt. Det är en stor gåva att få bli mamma till två så olika barn, både till förutsättningar och personlighet. Det är ett böljande äventyr jag hoppas få njuta av länge. Jag känner mig rik.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Spiggen vet att jag är vansinnigt förtjust i practical jokes, det är ett intresse vi delar. Och idag fick jag ett nytt, hett tips som jag ska prova på måndag, av den lille kanaljen:   ”Mamma, om du tar på dig min hatt, då blir du så snygg, ...

Spiggen formligen suger i sig nyheter. Han är nyfiken på allt, frågar om allt, hittar på experiment och smakar på vuxenmat och framför allt smakar han på vuxna ord.     Nya älsklingsrätten är pilgrimsmusslor.     Och idag när vi rensade b...

I morse klev Snorpan fram till spegeln i hallen med ett stort pappersark och en tuschpenna i handen, varpå mamman förtjust utropar:   "Åh Snorpan, är du konstnär?!"   Snorpan:   "Näe, jag är snorig." ...

Jag borde ha fått föraningar redan när jag hämtade Spiggen på förskolan och det ramlade ut tre bruna kluttar ur hans ena byxben...   ...Men inte... Jag ropade högt när jag hjälpte honom hemma på toaletten och bruna klumpar i diverse storlekar flö...

Igår runt middagsbordet, ätandes pyttipanna frågade Snorpan:   ”Var är rödbetorna?” ”Det har vi inga, de är slut. Gillar du rödbetor?” ”Ja, och killar…”   Såklart. ...